linqaan

Idag var jag på gymnastik läger, bröt ut redan i bilen påväg dit, har ju inte träffat människor på hela 3 veckor. kanske dags för bloggen att veta varför de är som det är med mig, vi är ett gäng tjejer på 7 st som ALLTID hänger och har alltid gjort. så kom den dagen när en av oss lämnade. Den 28/7-11 Dog en av oss, Amanda Sahlin. Så just nu är det jobbigt och mår skit rent ut sagt! Allting känns så meningslöst nu och att inget annat betyder, vi kämpar på bra vi tjejer som är kvar och försöker bearbeta sorgen tillsammans, och på bästa sätt! SÅ de här 3 veckorna har jag isolerat mig bara med nära och kära, och då förstår man inte riktigt att det är sant utan man tror att Amanda sitter där med oss och kollar på film, eller kanske bara sitter ute och kedje-röker så känns det verkligen som hon är där med oss. Det jobbigaste är när man möter någon bekant, eller annan vän som vet om det hemska som har hänt. Det är då man inser att det som har hänt, verkligen är sant. Men det kanske är bra på något sätt också, att dom gör allting till verklighet, tror man behöver det annars skulle man nog bli tokig. Även fast det är jobbigt så måste man göra alla de här svåra,tuffa sakerna för att kunna gå vidare! Imorgon kommer nog det jobbigaste, ATT BÖRJA SKOLAN! fyfan, jag har ett gäng tjejer där också som jag känner och umgås med, och dom vet förstås om vad som hänt..dom försöker nog stötta mig till 100 %, men det blir liksom inte riktigt samma sak, jag menar... dom kände ju inte Amanda därför kan man ju inte prata om henne på samma sätt som jag gör med mina andra vänner. Jag och dom går igenom samma sak, och därför är det inte konstigt om vi umgås och någon av oss bara bryter ut i gråt.Och skulle man göra det inför tjerna från skolan, skulle de kännas som om alla vill trösta och ställa frågan "vill du prata om det?" "jag finns här för dig," "jag tycker synd om dig"bla bla bla... men med mina vänner säger vi inget utan bara låter en och varannan få gråta , för alla vet hur det känns vi sitter liksom i samma sits. jag menar det finns inget att trösta med, utan man behöver nog bara vara tyst och ge en kram. Nu ska jag kolla på wallander, sedan försöka sova (kommer inte att gå). Vi ses Puss